Om att hellre äta gröt tillsammans

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 och nu, snart åtta år och sju flyttar senare, har jag fortfarande aldrig bott helt själv. Jag känner ingen längtan dit heller. Det närmaste jag kommit är de bägge studentkorridorer i vilka jag huserat, då någonting mitt emellan en innerdörr och en ytterdito som allt som oftast stod öppen, skiljde mig från sju andra boende och köksdelare. Annars har jag avverkat vänner, pojkvänner och det bästa av allt - kollektivare. Det här inlägget tillägnas dem.

Ingen skulle väl kalla mig misantrop; men jag är ensambarn, snabb att döma människor, mer eller mindre konstant irriterad på min omgivning och hyser ibland viss misstro mot människosläktet. Därför är följande faktum något av en paradox: jag älskar att dela boyta med andra. I Linköping, den stad som varit mitt hem de senaste fyra åren, bor jag i ett kollektiv med tre från början vitt främmande människor och även om de slarvar med disken, har tenta dagen efter jag vill ha fest och nästintill undantagslöst sitter och tittar på TV utanför mitt rum när jag ska sova, så trivs jag bättre i det hemmet än jag någonsin tidigare gjort. Att få komma hem efter en lång slaskdag och debriefa med Patrik, att slötitta på hemska MTV-program tillsammans och att föra hätska diskussioner med alla parter - det är underbart.

På samma sätt skulle man kunna tro att tio personer i ett fallfärdigt hus i Fernie med endast en fungerande toalett och fest i genomsnitt varannan kväll skulle vara ett koncept lika ohållbart som fogarna som håller samman bygget. Men icke då! Under de fem veckor jag vistats här har husets inneboende mer eller mindre snabbt växt på mig och nu kan jag ärligt säga att jag inte skulle vilja byta ut en enda av dem. Vi har inte jättemycket gemensamt, alla är inte på topp jämt och alla plockar inte ur diskmaskinen lika ofta. Det är klart det skulle vara skönt att ha sängen för sig själv ibland och att ens mattider inte skulle bestämmas över när den lilla stekpannan är upptagen (vilket den är 90% av tiden är på nr 492, 6th Ave). Men jag plockar hellre upp ölburkar efter folk och kommer hem till ett hus fullt av människor, än har maten i kylen sorterad i alfabetiskt ordning i min alldeles egna tysta och kliniskt rena etta. Jag älskar att vara en del av en helhet. Att titta på mina fellow Fernie-bor när de ligger utslagna och sover som små tomtar efter skidåkningen. Att lånar deras mjölk, följa deras amorösa utsvävningar, lyssna på deras musik, deras skitsnack och deras klagan efter en blöt natt på byn.

Man ska inte underskatta värdet av att vara tillsammans, hur frustrerande det än kan vara från och till. Livet måste få ha lite personlighet. Vardagen gör sig bäst opolerad. Fram för lite charm och bort med följsam perfektion!

//Gro