Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Låt oss inte hymla med saken: Säsongartillvaron är hysteriskt ansvarslös - förutom att försöka behålla det jobb man eventuellt har och att ta sig upp till berget med rätt utrustning finns det inte mycket man verkligen måste hålla reda på. Det betyder inte att livet här är utan utmaningar, de är bara av en annan karaktär än vad man är van vid: Hur lagar man mat som både är billig, näringsrik, lättlagad och inte bara består av ägg? Med en starkt begränsad budget, hur prioriterar man öl genetemot andra förnödenheter? Hur hittar man balansen mellan bakfyllor och antal dagar på berget? Och hur ska man komma ihåg namnet på alla människor man träffar? För att inte tala om den lågintensiva anspänning som det trots allt innebär att vara på en okänd plats i ett okänt land, där ett annat språk och andra regler gäller, och där man är hänvisad till och ständigt träffar nya människor.

Mina fyra månader här i Fernie är starten på det reseår som tog sin början i januari - när jag är klar här ska jag wwoof:a i USA, tågluffa genom Europa och avslutningsvis utforska Sydamerika för att återvända till Sverige och universitetet i december. Jag är färdigutbildad kognitionsvetare så när som på exjobbet/magisteruppsatsen och beslöt mig för att ta ett år ledigt innan det är dags för det jag är så rädd för, att skaffa sig ett riktigt jobb och bli...vuxen, en gång för alla.

Det har nämligen, hur fantastiskt universitetslivet än visat sig vara, kliat i kroppen sedan min jorden runt-tripp efter gymnasiet, efter den lättsinniga, oförutsägbara, perspektivgivande tillvaro som att vara på resande fot innebär. Resande är, som de flesta backpackers erfar, ett gift eller en drog, vilken med ens den fått fäste i ens blodomlopp är väldigt svår att göra sig av med.

Och jag trodde nog att jag var hyfsat oförändrad sedan min senaste långresa - men det var fel. Intressant nog har jag under min tid här i Fernie känt mig ganska gammal i sammanhanget. Det har inte så mycket med mina 23 år att göra som med erfarenhet, antar jag. Det visar sig att fyra år på universitet och tre år med en cancersjuk mor sätter sina spår och naturligtvis borde jag inte bli förvånad. Bitvis känner jag mig alienerad med folk här; deras val, drömmar och prioriteringar. Jag dras till de få akademiker jag träffar och den ohämmade och vagabondartade livsföringen ter sig inte lika exotisk nu som när jag var nybakad studenska.

Men fortfarande - för varje dag jag stannar här växer ändå Fernielivet på mig. Jag trivs förbluffande bra. Viktigast av allt är att det, som i mitt tycke är resandets viktigaste uppgift, ger perspektiv. Efter att i åratal ha umgåtts med likasinnade, inser jag åter igen att det finns andra sätt att leva på. Man kan jobba sex månader om året och resa lika många. Man kan bygga upp ett eget företag för att sedan roadtrippa Kanada runt på egen hand. Man kan följa den krokiga vägen och därefter backtracka, byta riktning och köra omvägar. Det enda man inte kan göra är att börja om. Jag ser denna dekadenta, självuppfyllande, obundna tillvaro som mitt reseår i allmänhet och den här stan i synnerhet erbjuder, som en nästintill nödvändig fas att gå igenom på väg mot det jag förväntar mig vara något stabilare, mer essentiellt. Som ett avslutande, eller kanske invigande, fyrverkeri.

Fernie handlar om att satsa. Och nog kör vi all in under den korta tid vi är här. Folk har ont i plånboken efter liftkort och flygresor, ont i kroppen efter vettlösa krascher i backen, ont i huvudet efter föregående natt och ont i hjärtat efter kärlek som de lämnat bakom sig till förmån för frihet och fri lek.

Markus Krunegård är utan tvivel Fernies soundtrack: Lätt ångestblandad eufori och allt på en gång. Vad vill du? Men kom då! Linjen är tunn och hela livet är ett disco, så säg JA till allting utan förbehåll, ibland gör man rätt ibland gör man fel. Samma nätter väntar alla men hur kan du veta säkert, hur kan du veta klart, innan du ens testat?

//Gro