US and A

Hejsan!

Kan tänka mig att ni saknat oss. Men vi har haft fullt upp med äventyr, vårsol och slaskåkning när den är som bäst.

Själv jobbar jag för fullt, åker snowboard och hänger på gymmet med Sara som lär mig allt om hur jag ska få ett fungerande knä igen.  Det är en bra tjej de!

Förra veckan begav jag och 10 andra glada  vänner till Montana, White fish. Riktigt bra åkning, rolig park och framförallt så himla billigt! En kanna öl för 40 kr, de är bra eller hur mamma?

Sitter och funderar på att säsongen är snart över, känns konstigt. Men vem säger att det inte kan bli en till. Mitt äventyr i Kanada är ju inte över, letar boende inför sommaren och planerar road trips och resor.  Känns som ett nytt äventyr är på ingång och jag gillar känslan av att varje dag fortfarande vakna upp med ett leende och ett pirr i magen, jag älskar det här stället!

Här kommer lite bilder från våran lilla resa till staterna!

Jag o Imi.
On the road again...

Hela gänget!

Taggade för Road Tripp..(mest Adam)
De som känner mig vet hur svårt jag har att ta beslut, så då tar jag en av varje!

Vi hälsade på Jesus.
Jag och  June.

Nu är det dags att gå och lägga sig för det snöar nämligen på berget...whiiiihooo!!

Tack o Hej!

/Norman

Separations

När taxin lämnat Calgarys innerstad och vi far över slätten mot flygplatsen, får mina ögon för första gången på två månader springa mot horisonten. Ovant trevar de över gränsen mellan himmel och jord. De trivs inte.

De vill klättra i berg.

Nu är jag i USA och det är dags för mig att lämna skattjakten. Istället kommer jag att hålla till på death and furniture. Vi ses!

//Gro

Brunbjörn och jag.

En Heldag med Min B-Berry!

Jag och Julia lagar mat...
Jag och Julia gillar mat...mycket!
Mat är även gott utomhus!
Två sälar!
En Kanna dagens ( I ren Guttan stil) efter en riktigt go dag
På Toppen, Brun njuter!
Fixar och trixar( jag ser ut som en fransk turist)
                          Laddade!

Tio små negerpojkar

...och så var de bara åtta. Efter en som förutspått mer än episk avskedsfest med efterföljande BBQ i vårsolen förlorade vi i söndags Danne och Stefan till hemlandet. Alla var ledsna, alla fick vara med.

Jag kommer inte undan känslan av att allt håller på att ta slut. Den ligger som en klump i maggropen. Backarna smälter och folk åker hem. Om mindre än tio dagar är det min tur att fara vidare till Calgary och USA. Någon vecka senare sticker Julia och efter ungefär lika lång tid till beger sig Mike hem till moder Svea. Då är invånarantalet på #492, 6th Ave halverat i jämförelse med rekordnoteringen.

Blir avsked lättare eller svårare med åren? På ytan blir man kanske mer professionell efter hand, men frågan är om det inte alltid fortsätter att kännas likadant inuti. Att dö en smula. Hur mycket kan det då rimligtvis finnas kvar av en efter alla farväl man tvingats ta?

Jag tycker bäst om när människor glider in i och ut ur mitt liv obemärkt. Att växa ihop med och växa från varandra är en naturlig del av livet - man kan inte samla på människor som frimärken genom en hel livstid, särskilt inte när man är på resande fot, de får helt enkelt inte plats i ens vardag. Men jag föredrar när det sker dynamiskt, organiskt istället för liksom digitalt: av/på.

Men om nu så måste ske; är det då bäst med officiella, storvulna avfiranden eller ska man bara låtsas som att man kommer ses nästa vecka? Jag har ingen aning om var jag står i den frågan. Sentimentalitet kan förpesta den återstående tid som finns, men samtidigt ligger det en bitterljuv njutning i allt det där känslosamma. Innan jul hade jag och två av mina bästa Linköpingsvänner, vilka också skulle åka utomlands efter nyår, avskedsfest för våra närmaste för att fira av universitetseran. Vi åt trerätters, drack snaps till klockan fyra på morgonen, grät, visade nostalgi-bildspel och det slutade med att vi fyra närmaste låg och skedade oss igenom sömnen tillsammans i Stinas 120-säng (plus en till i soffan), för att sedemera stiga upp klockan nio och slutspurta den sista pluggdagen. Det hela var väldigt vackert.

Så kan man göra. Eller så ger man varandra en kram och säger vi ses.

//Gro