Jag kommer inte undan känslan av att allt håller på att ta slut. Den ligger som en klump i maggropen. Backarna smälter och folk åker hem. Om mindre än tio dagar är det min tur att fara vidare till Calgary och USA. Någon vecka senare sticker Julia och efter ungefär lika lång tid till beger sig Mike hem till moder Svea. Då är invånarantalet på #492, 6th Ave halverat i jämförelse med rekordnoteringen.
Blir avsked lättare eller svårare med åren? På ytan blir man kanske mer professionell efter hand, men frågan är om det inte alltid fortsätter att kännas likadant inuti. Att dö en smula. Hur mycket kan det då rimligtvis finnas kvar av en efter alla farväl man tvingats ta?
Jag tycker bäst om när människor glider in i och ut ur mitt liv obemärkt. Att växa ihop med och växa från varandra är en naturlig del av livet - man kan inte samla på människor som frimärken genom en hel livstid, särskilt inte när man är på resande fot, de får helt enkelt inte plats i ens vardag. Men jag föredrar när det sker dynamiskt, organiskt istället för liksom digitalt: av/på.
Men om nu så måste ske; är det då bäst med officiella, storvulna avfiranden eller ska man bara låtsas som att man kommer ses nästa vecka? Jag har ingen aning om var jag står i den frågan. Sentimentalitet kan förpesta den återstående tid som finns, men samtidigt ligger det en bitterljuv njutning i allt det där känslosamma. Innan jul hade jag och två av mina bästa Linköpingsvänner, vilka också skulle åka utomlands efter nyår, avskedsfest för våra närmaste för att fira av universitetseran. Vi åt trerätters, drack snaps till klockan fyra på morgonen, grät, visade nostalgi-bildspel och det slutade med att vi fyra närmaste låg och skedade oss igenom sömnen tillsammans i Stinas 120-säng (plus en till i soffan), för att sedemera stiga upp klockan nio och slutspurta den sista pluggdagen. Det hela var väldigt vackert.
Så kan man göra. Eller så ger man varandra en kram och säger vi ses.
//Gro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar