Trollvinter

Ibland på natten kan man känna sig liten här i Fernie; när man är ute och går på byns gator och ser the Rockies torna upp sig som vaga silhuetter i mörkret. Sovande jättar från urtiden. Speciellt om det är en sådan där natt som är nästan helt mulen men där månen ändå kan skönjas och lyser upp molnen bakifrån så att ett spökaktigt sken genereras över bergen.

Tittar man mot ski resorten kan man svagt urskilja backarna. Lysande ljuspunkter indikerar pistmaskinerna där de kryper uppför berget i sin ensamhet. Jag kan nästan inte tänka mig något mer skrämmande arbete än att åka upp och nerför de branta backarna i mörkret och natten. Pistmaskinerna får mig alltid att känna att världen är stor och sällsam och överväldigande, full av varelser. De påminner mig om Morran; klumpiga, ensamma, långsamt framglidande i en värld som alltid är kall. Och då tycker jag att jorden är en kylig och svår men underbar plats att vara på.

//Gro

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Låt oss inte hymla med saken: Säsongartillvaron är hysteriskt ansvarslös - förutom att försöka behålla det jobb man eventuellt har och att ta sig upp till berget med rätt utrustning finns det inte mycket man verkligen måste hålla reda på. Det betyder inte att livet här är utan utmaningar, de är bara av en annan karaktär än vad man är van vid: Hur lagar man mat som både är billig, näringsrik, lättlagad och inte bara består av ägg? Med en starkt begränsad budget, hur prioriterar man öl genetemot andra förnödenheter? Hur hittar man balansen mellan bakfyllor och antal dagar på berget? Och hur ska man komma ihåg namnet på alla människor man träffar? För att inte tala om den lågintensiva anspänning som det trots allt innebär att vara på en okänd plats i ett okänt land, där ett annat språk och andra regler gäller, och där man är hänvisad till och ständigt träffar nya människor.

Mina fyra månader här i Fernie är starten på det reseår som tog sin början i januari - när jag är klar här ska jag wwoof:a i USA, tågluffa genom Europa och avslutningsvis utforska Sydamerika för att återvända till Sverige och universitetet i december. Jag är färdigutbildad kognitionsvetare så när som på exjobbet/magisteruppsatsen och beslöt mig för att ta ett år ledigt innan det är dags för det jag är så rädd för, att skaffa sig ett riktigt jobb och bli...vuxen, en gång för alla.

Det har nämligen, hur fantastiskt universitetslivet än visat sig vara, kliat i kroppen sedan min jorden runt-tripp efter gymnasiet, efter den lättsinniga, oförutsägbara, perspektivgivande tillvaro som att vara på resande fot innebär. Resande är, som de flesta backpackers erfar, ett gift eller en drog, vilken med ens den fått fäste i ens blodomlopp är väldigt svår att göra sig av med.

Och jag trodde nog att jag var hyfsat oförändrad sedan min senaste långresa - men det var fel. Intressant nog har jag under min tid här i Fernie känt mig ganska gammal i sammanhanget. Det har inte så mycket med mina 23 år att göra som med erfarenhet, antar jag. Det visar sig att fyra år på universitet och tre år med en cancersjuk mor sätter sina spår och naturligtvis borde jag inte bli förvånad. Bitvis känner jag mig alienerad med folk här; deras val, drömmar och prioriteringar. Jag dras till de få akademiker jag träffar och den ohämmade och vagabondartade livsföringen ter sig inte lika exotisk nu som när jag var nybakad studenska.

Men fortfarande - för varje dag jag stannar här växer ändå Fernielivet på mig. Jag trivs förbluffande bra. Viktigast av allt är att det, som i mitt tycke är resandets viktigaste uppgift, ger perspektiv. Efter att i åratal ha umgåtts med likasinnade, inser jag åter igen att det finns andra sätt att leva på. Man kan jobba sex månader om året och resa lika många. Man kan bygga upp ett eget företag för att sedan roadtrippa Kanada runt på egen hand. Man kan följa den krokiga vägen och därefter backtracka, byta riktning och köra omvägar. Det enda man inte kan göra är att börja om. Jag ser denna dekadenta, självuppfyllande, obundna tillvaro som mitt reseår i allmänhet och den här stan i synnerhet erbjuder, som en nästintill nödvändig fas att gå igenom på väg mot det jag förväntar mig vara något stabilare, mer essentiellt. Som ett avslutande, eller kanske invigande, fyrverkeri.

Fernie handlar om att satsa. Och nog kör vi all in under den korta tid vi är här. Folk har ont i plånboken efter liftkort och flygresor, ont i kroppen efter vettlösa krascher i backen, ont i huvudet efter föregående natt och ont i hjärtat efter kärlek som de lämnat bakom sig till förmån för frihet och fri lek.

Markus Krunegård är utan tvivel Fernies soundtrack: Lätt ångestblandad eufori och allt på en gång. Vad vill du? Men kom då! Linjen är tunn och hela livet är ett disco, så säg JA till allting utan förbehåll, ibland gör man rätt ibland gör man fel. Samma nätter väntar alla men hur kan du veta säkert, hur kan du veta klart, innan du ens testat?

//Gro

Om att hellre äta gröt tillsammans

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 och nu, snart åtta år och sju flyttar senare, har jag fortfarande aldrig bott helt själv. Jag känner ingen längtan dit heller. Det närmaste jag kommit är de bägge studentkorridorer i vilka jag huserat, då någonting mitt emellan en innerdörr och en ytterdito som allt som oftast stod öppen, skiljde mig från sju andra boende och köksdelare. Annars har jag avverkat vänner, pojkvänner och det bästa av allt - kollektivare. Det här inlägget tillägnas dem.

Ingen skulle väl kalla mig misantrop; men jag är ensambarn, snabb att döma människor, mer eller mindre konstant irriterad på min omgivning och hyser ibland viss misstro mot människosläktet. Därför är följande faktum något av en paradox: jag älskar att dela boyta med andra. I Linköping, den stad som varit mitt hem de senaste fyra åren, bor jag i ett kollektiv med tre från början vitt främmande människor och även om de slarvar med disken, har tenta dagen efter jag vill ha fest och nästintill undantagslöst sitter och tittar på TV utanför mitt rum när jag ska sova, så trivs jag bättre i det hemmet än jag någonsin tidigare gjort. Att få komma hem efter en lång slaskdag och debriefa med Patrik, att slötitta på hemska MTV-program tillsammans och att föra hätska diskussioner med alla parter - det är underbart.

På samma sätt skulle man kunna tro att tio personer i ett fallfärdigt hus i Fernie med endast en fungerande toalett och fest i genomsnitt varannan kväll skulle vara ett koncept lika ohållbart som fogarna som håller samman bygget. Men icke då! Under de fem veckor jag vistats här har husets inneboende mer eller mindre snabbt växt på mig och nu kan jag ärligt säga att jag inte skulle vilja byta ut en enda av dem. Vi har inte jättemycket gemensamt, alla är inte på topp jämt och alla plockar inte ur diskmaskinen lika ofta. Det är klart det skulle vara skönt att ha sängen för sig själv ibland och att ens mattider inte skulle bestämmas över när den lilla stekpannan är upptagen (vilket den är 90% av tiden är på nr 492, 6th Ave). Men jag plockar hellre upp ölburkar efter folk och kommer hem till ett hus fullt av människor, än har maten i kylen sorterad i alfabetiskt ordning i min alldeles egna tysta och kliniskt rena etta. Jag älskar att vara en del av en helhet. Att titta på mina fellow Fernie-bor när de ligger utslagna och sover som små tomtar efter skidåkningen. Att lånar deras mjölk, följa deras amorösa utsvävningar, lyssna på deras musik, deras skitsnack och deras klagan efter en blöt natt på byn.

Man ska inte underskatta värdet av att vara tillsammans, hur frustrerande det än kan vara från och till. Livet måste få ha lite personlighet. Vardagen gör sig bäst opolerad. Fram för lite charm och bort med följsam perfektion!

//Gro

Work it harder, make it better, do it faster, makes us stronger

Hejsan everybody!

Det är inte Victoria Silverstedt som bloggar, även om man lätt kan tro det, eftersom jag (Mikaela) känner mig smått stukad på alla språk, och blandar och ger hej vilt med svenskan, engelskan och tyskan. Hur kan det bli så? Jo, jag bor med svennar, fernie invaderas av göteborgare och jag jobbar med tyskar och engelskspråkiga. OCH som jag jobbar just nu. Jag hade ju lite jobbkris där ett tag. Nu har jag snarare en fritidskris.
Dessa två veckor varvar jag diskjobb med café, barnvaktar rika bebisar och hyr ut skidor. Krisen i pengapungen börjar således lösa sig! Skidåkningen och ölen har fått ta ett stort steg tillbaka, något jag inte direkt sörjer eftersom det inte snöat på evigheter och ölen här inte är speciellt extraordinär. Men det kan ju alltid vara kul att ta sig en öl eller två och lära känna lite folk. Eller hur? (!! Man blir ju så avslappnad och glad liksom.)

Idag inkasserade jag 80 dollares genom att sitta uppe i ett stort, fräsigt hus, lyssna på Eagles och hålla ett vakande öga på Locklyn (ja, jag vet efter att ha bytt en och annan blöja att det är en kill-bebis). Det var en trevlig arbetsdag. Jag beundrar dock min mamma och pappa som lyckades hålla oss barn levande och glada upp i vuxen ålder. Trots att L var ett väldigt lugnt och skötsamt barn så måste jag säga att bristen på kommunikation bebis och främmande vuxen mellan var rätt frustrerande när det kom gråt och skrik. VAD? Vad vill du? Mat? Sova? Leka? Uppmärksamhet? Nej, jag känner mig väldigt mycker mer bekväm med tvåvägs kommunikation.

Annars så är vi nu ytterligare en man stark i huset, som tur är så fixade Micke vår andra toalett idag. Tack för det! 10 pers på en toa och dusch genererar en och annan kö liksom.

Nej ni, svennebananer där hemma - nu ska jag luta mig tillbaka och njuta av min nyinköpta whiskey, ska försöka döda en och annan bakteriejävel som satt sig i min hals.

You stay classy, Thanks for stopping by!

En ny röst

Nu är det på tiden att jag, Gro, också tar och gör ett avtryck här i bloggen! Vi är alla rörande överens om att det vore bra med lite ökad frekvens och kontinuitet här på Skattjakten så det passar ju bra. Jag tänkte köra en lite annan vinkel än de andra och måla upp en bild av den här stan, så ni kan föreställa er var vi befinner oss.

När man föreställer sig en kanadensisk skidby mitt bland Klippiga Bergen kanske man tänker sig timmerhus, blixtkyla, skäggiga män, rutiga skjortor, gult ljus och hurtiga friluftsmänniskor som inte räds elementen. Jag är ledsen att slå sönder er bild - men så är det inte. Visserligen är skägg&skjortfrekvensen hyfsad och varannan person äger minst en stor och livlig hund, men i övrigt lyser det rustika med sin frånvaro. Kanuckerna har nämligen inte förstått varken det här med mysighet eller vikten av att vara rejäl. De flesta caféerna påminner om mindre skolmatsalar med skrapande stolar och bostadshusen ser ut som kulisser och är byggda av...typ papp.

Det är trots allt nordamerika vi pratar om. Överlag är likheterna med storebrorsgrannlandet USA slående. Bilarna är stora och nästan alltid jeepar/truckar/bussar/SUV:ar, med vilka man kör överallt, även om man bara ska ett kvarter. Maten består främst av ost och utbudet av diverse sötsaker, ofta marknadsförda som hälsosamma energibarer eller matlådesnacks, är gränslöst. Folk pratar gärna och mycket utan att man behöver känna dem det allra minsta och favoritorden är "awesome", "great" och "hilarious".

Inget ont i detta dock! Kanadensarna är fantastiskt trevliga och allt från jobbsökande till hitchhikande blir något av en social upplevelse, eftersom alla man möter är så utåtriktade och otvunget vänliga. Måhända är trevligheten inte varje gång helt substansiell, men vad gör det när det gör en på gott humör? Jag föredrar det varje gång gentemot en sur svensk på en buss i november.

Fernie är pedagogiskt nog indelat i ett rutmönster av gator och avenyer (precis som New York! Fast ändå...inte), vilket gör att till och med totalt kompasslösa individer som jag och Helena kan hitta hur lätt som helst här. Genom nedre delen av stan löper den breda och tungt trafikerade Highwayen, karaktäristiskt nordamerikanskt kantad av affärer och restauranger på ett sätt som är lite förvirrande för den ofta fotburne svensken. Det finns faktiskt övergångställen, men ljuset är grönt för fotgängare under såpass kort tid att en pensionär knappast ens skulle hinna putta igång rollatorn innan denne blev överkörd av en truck.

Trevligare är då huvudgatan Second Ave, några avenyer upp. Här är husen mindre lika pappersmodeller och stråket är faktiskt inte helt olikt en klassisk vilda västern-gata, med en massa små fyrkantiga hus av vilka de flesta är antingen barer, restauranger, hotell eller caféer. Gemytlighetsfaktorn ökar således här med uppskattningsvis några hundratal procent och rättfärdigar Fernie som den gulliga lilla stad den faktiskt är innerst inne. Ytterligare ett par avenyer upp går järnvägen, där Fernies Red Light District låg på den tiden det begav sig (20-talet tror jag), och med jämna mellanrum rullar här oäääändligt långa godståg ihärdigt tutande fram.

Detta är stadskärnan och runt om denna finns ett antal bostadsområden som vi inte besökt så mycket, men vi antar att det är där de riktiga människorna, till skillnad från säsongarna, bor. Allt detta inhyses i den skål som de förödande vackra, snötäckta bergen som tornar upp sig i 360 grader runt byn utgör. Det finns cirka 5000 människor bofast i Fernie och med turister och säsongare dubblas den siffran ungefär. Stället är fortfarande up and coming och det var inte många år sedan säsongarna var relativt sällsynta här. Numera må stan fortfarande se lugn ut på ytan, men på nätterna kokar uteställena av festande människor måndag till söndag. Tillvaron här är märkligt veckovill. I vårt residens, ett mellan stan och hitchhkingpointen perfekt placerat hus med en...hårdför, primitiv charm, bor det för tillfället nio (tio imorgon) pers, men även folk som inte är officiella bostadsgäster kommer och går mest hela tiden, främst beroende på efterfester och det manliga gardets promiskuösa vanor.

Sammanfattningsvis kanske inte Fernie övertygar vid en första anblick men jag tror att vi alla har en särskild plats i hjärtat för den här märkliga, onekligen charmerande staden. Alla Fernie-bor är mycket stolta över sin plats i världen och det tycker jag de ska vara med rätta! Nu ska vi iväg och äta mexikanskt på Helenas jobb, vår älskade kitchstuga El Guapo. På återseende!

//Gro

we are hitting things!

Jag är ute och njuter av min första skiddag på nästan en vecka. HIT IT!



Jag och Helena njuter av lite bärs på vår girls night. Öl, tacos, brudar och svensk musik - det är inte dåligt det inte!

Kanske inte syns, men Julia snurrar 180's ute i pudret. DET är verkligen inte dåligt!

Julia flyger fram i skogen i Cedar bowl. Hon lyckas på nåt sätt njuta av uppkörd skogsåkning.

Efter en störigt bra dag i backen tog vi oss nyss en kaffe i solen. Nu väntar dusch för mig och Jules, sedan är hon, jag och Gro bortbjudna till några finskor ikväll. Victoria är i vår favoritstad Cranbrook påväg till vancouver och Helena serverar fisk-tacos på El Guapo.

Så lever vi! /Mikaela

halvvägs in

Hola!

Först och främst:



EMMA! Ditt brev gjorde mig också otroligt glad. Veckans snölykta går till dig.

Annars då?
JO vars! Jag jobbar nu, så jag är glad. Även om jag jobbar för ett ondskefullt företag under en bipolär chef (jag känner att jag kan skriva skit om dem öppet eftersom jag fullt ut står för mina åsikter - och för att det är på svenska). Två dagar i veckan jobbar jag på ett café / bageri, och det är däremot en väldigt sympatisk och trevlig arbetsplats som det är roligt att gå till.

Victoria drar till OS-stan imorgon och ska förlusta sig! Vi andra är inte avundssjuka. Jag tror innerst inne att hon inte ens vill åka dit. Vem skulle vilja det liksom. Ja, jag vet då inte!

Kaffet är slut, känner något stort kaffeföretag för att sponsra oss så blir vi inte direkt ledsna om man säger så.

Vi är mitt i säsongen nu! Det känns faktiskt. Skidåkningen går bra (för alla utom Mike som kramade ett träd med ryggen precis), vi har alla börjat komma in i Fernie-lunken, hittat våra favoritställen att äta, dricka och dansa. Man kan nog säga att vi helt enkelt skapat oss en vardag här i Fernie.

Eftersom jag är förtjust i att ligga vaken halva nätterna och göra låtlistor så ska jag tvinga på er lite musiktips:

Rilo Kiley - Breakin' up (Hot Chip remix)
Echo and the Bunnymen - The killing moon
Santogold - Say Aha (Tepr remix)
Shiny Toy Guns - Don't cry out (The teenagers remix)
Cocteau Twins - Ivo (och Lorelei också för den delen)
Fever Ray - If I had a heart (Fuck bottoms remix)
Townes van Zandt - Waitin around to die
Lykke Li - Possibility
The Delays - Valentine
The National - So far around the bend
Ratatat - Wildcat
The Kills - U. R. A. fever

..Lite gött å blandat som jag brukar lyssna på i kanadensiska vinternatten. När jag inte lyssnar på Laakso.

/Mikaela (som får lön imorgon.. JA!)