När man föreställer sig en kanadensisk skidby mitt bland Klippiga Bergen kanske man tänker sig timmerhus, blixtkyla, skäggiga män, rutiga skjortor, gult ljus och hurtiga friluftsmänniskor som inte räds elementen. Jag är ledsen att slå sönder er bild - men så är det inte. Visserligen är skägg&skjortfrekvensen hyfsad och varannan person äger minst en stor och livlig hund, men i övrigt lyser det rustika med sin frånvaro. Kanuckerna har nämligen inte förstått varken det här med mysighet eller vikten av att vara rejäl. De flesta caféerna påminner om mindre skolmatsalar med skrapande stolar och bostadshusen ser ut som kulisser och är byggda av...typ papp.
Det är trots allt nordamerika vi pratar om. Överlag är likheterna med storebrorsgrannlandet USA slående. Bilarna är stora och nästan alltid jeepar/truckar/bussar/SUV:ar, med vilka man kör överallt, även om man bara ska ett kvarter. Maten består främst av ost och utbudet av diverse sötsaker, ofta marknadsförda som hälsosamma energibarer eller matlådesnacks, är gränslöst. Folk pratar gärna och mycket utan att man behöver känna dem det allra minsta och favoritorden är "awesome", "great" och "hilarious".
Inget ont i detta dock! Kanadensarna är fantastiskt trevliga och allt från jobbsökande till hitchhikande blir något av en social upplevelse, eftersom alla man möter är så utåtriktade och otvunget vänliga. Måhända är trevligheten inte varje gång helt substansiell, men vad gör det när det gör en på gott humör? Jag föredrar det varje gång gentemot en sur svensk på en buss i november.
Fernie är pedagogiskt nog indelat i ett rutmönster av gator och avenyer (precis som New York! Fast ändå...inte), vilket gör att till och med totalt kompasslösa individer som jag och Helena kan hitta hur lätt som helst här. Genom nedre delen av stan löper den breda och tungt trafikerade Highwayen, karaktäristiskt nordamerikanskt kantad av affärer och restauranger på ett sätt som är lite förvirrande för den ofta fotburne svensken. Det finns faktiskt övergångställen, men ljuset är grönt för fotgängare under såpass kort tid att en pensionär knappast ens skulle hinna putta igång rollatorn innan denne blev överkörd av en truck.
Trevligare är då huvudgatan Second Ave, några avenyer upp. Här är husen mindre lika pappersmodeller och stråket är faktiskt inte helt olikt en klassisk vilda västern-gata, med en massa små fyrkantiga hus av vilka de flesta är antingen barer, restauranger, hotell eller caféer. Gemytlighetsfaktorn ökar således här med uppskattningsvis några hundratal procent och rättfärdigar Fernie som den gulliga lilla stad den faktiskt är innerst inne. Ytterligare ett par avenyer upp går järnvägen, där Fernies Red Light District låg på den tiden det begav sig (20-talet tror jag), och med jämna mellanrum rullar här oäääändligt långa godståg ihärdigt tutande fram.
Detta är stadskärnan och runt om denna finns ett antal bostadsområden som vi inte besökt så mycket, men vi antar att det är där de riktiga människorna, till skillnad från säsongarna, bor. Allt detta inhyses i den skål som de förödande vackra, snötäckta bergen som tornar upp sig i 360 grader runt byn utgör. Det finns cirka 5000 människor bofast i Fernie och med turister och säsongare dubblas den siffran ungefär. Stället är fortfarande up and coming och det var inte många år sedan säsongarna var relativt sällsynta här. Numera må stan fortfarande se lugn ut på ytan, men på nätterna kokar uteställena av festande människor måndag till söndag. Tillvaron här är märkligt veckovill. I vårt residens, ett mellan stan och hitchhkingpointen perfekt placerat hus med en...hårdför, primitiv charm, bor det för tillfället nio (tio imorgon) pers, men även folk som inte är officiella bostadsgäster kommer och går mest hela tiden, främst beroende på efterfester och det manliga gardets promiskuösa vanor.
Sammanfattningsvis kanske inte Fernie övertygar vid en första anblick men jag tror att vi alla har en särskild plats i hjärtat för den här märkliga, onekligen charmerande staden. Alla Fernie-bor är mycket stolta över sin plats i världen och det tycker jag de ska vara med rätta! Nu ska vi iväg och äta mexikanskt på Helenas jobb, vår älskade kitchstuga El Guapo. På återseende!
//Gro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar